Fårö med hjälm

Den 6:e juli åkte jag och Carro till Gotland. Tanken var att tillbringa en vecka med sol, bad, vin och sömn på Fårö - på Sudersands underbart långa strand. Vädergudarna ville helt annorlunda och gav oss inte en enda chans till avslappning på handduk i sanden. Regn, regn och moln. Efter några dygn på internetcafé, bio och sektkaraoke valde vi att hyra vespor och utforska ön på två hjul var. Detta är vad vi hittade.

Uppe på Langhammars finns ett stort område med raukar. Havets lugna vågor mot mångtusenåriga kalkstensklippor gör underverk för själen. Jag skulle vilja använda ett uttryck som slog mig när jag satt och funderade över livets goda på toppen av en rauk: "Langhammars är som balsam för själen". Det tycker jag ger en bra bild av hur det kan kännas att beträda denna karga del av världen, universum, ja rent av kosmos. Här finns tid för eftertanke och inre resor. Här finns perspektiven. Här finns inget vi och dem. Bara oss. Inget jag och du. Bara vi. Fast det funkar ju inte. Det fanns ju inget vi. Fan.

Lite söder om Langhammars, i närheten av Broskogs fann vi denna finfina plats. En gigantisk åker med de karaktäristiska rundbalarna; här i sensuellt naturligt utförande istället för med steril vit plast runtomkring. Här möts det hårda arbetet och den nödvändiga naturliga vilan. Här blandas den livsbejakande hungern med törsten efter sol och syre. Nåt måste växa för att föda nåt som måste växa. På den här bilden tänker jag i stillhet på en liten ramsa jag knåpat ihop: "en ros är en ros är en ros". Det tycker jag beskriver människans och naturens ständiga kretslopp på ett bra sätt.

På den engelska kyrkogården på södra Fårö fick jag chansen att kroppsligt beträda ett gammalt stenhus med träövervåning och halmtak. Lite skämtsamt tänkte jag på detta hus som en föregångare till det sedemera populära landshövdingehuset som hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet. Än idag när jag tänker på den jämförelsen kan jag känna ett litet sting av välbehag och småler för mig själv åt minnet. När jag berättade för Carro om min jämförelse brast hon ut i ett sprudlande, brummande skratt och i flera minuter satt vi vid husknuten och roades av det tokiga. Det är ingen överdrift att påstå att sinnena öppnas och letar nya vägar när man besöker gamla härliga platser som denna.

Vid sidan av kyrkogården skvalpar Östersjön mot Tröstens strand där det finns en sten med en inskription; en dikt av Donald Forsberg. Jag sätter mig och betraktar det eviga havet och kan med lugn inre röst berätta sagor för mig själv. När jag satt på denna sten hittade jag faktiskt på en liten fras som jag tyckte beskrev mitt känsloläge väldigt bra just då: "ingen människa en ö". Hur stort är inte havet? Hur mäktigt är inte dess yta, djup och temperament? Från botten och uppåt. Enorma mängder vatten. Ja, sannerligen vidgas vyerna när horisonten ligger öppen och klar.

I slutet av rundturen hittade vi en liten undanskymd kyrka som efter viss efterforskning visade sig vara Fårös enda kyrka och som heter just Fårö kyrka. På hela Gotland finns 92 medeltida kyrkor, och det var mer tur än skicklighet som gjorde att vi hittade just den här. Men så kan det vara ibland; slumpen och ödet samspelar i skön harmoni för att leda sökaren rätt. Nåväl, inspirerad av lyckan passade jag på att ge de närvarande en liten vägledning i sökandet efter det sanna, det enkla, det omedelbara, det vackra och innerliga. Gensvaret var direkt och ärligt och när jag stod där i predikstolen slogs jag av en virvlande tankegång som jag senare sammanfattade i dessa ord: "vem kan segla förutan vind?". Det var många som kom fram efteråt och jag upplevde ett varmt och stillsamt samförstånd hos både unga som gamla, invandrare som utflyttade hemvändare, kvinnor som män. Det var gränslös, kollektiv energi som spirade inom oss alla.

Som avslutning på min och Carros vesptur poserade jag vid altaret i Fårö kyrka för en polsk tidskrift med tydlig pornografisk inriktning. Denna bild är vinjetten på en bildsvit som vill belysa och i viss mån tolka första, andra och tredje Mosebok. Fjärde och femte Mosebok ansågs av denpolska tidskriften vara alldeles för urvattnade och förutsägbara för att delges tolkningsutrymme hos dem. Och det går väl inte att göra annat än att hålla med om det. Eller som jag sa till fotoassistenten Gorsch Micklenzdieder: "Herre gud, är Bergman död?".