Oslo i smyg

Vid slutet av min veckolånga vistelse i Göteborg började jag känna strupen torras. Jag kände tanken domna och argumenten hårdna. Jag kom på mig själv sitta på Stars n´bars och vidhålla att en fördom kan definieras som att jag vet att 3:ans spårvagn kommer in till Järntorget vid ett visst klockslag. Jag blev löjlig. Jag tog steget in i sandlådan. Jag blev rabiat. Jag blev obstinat. Jag ville bort. Det var härligt, härligt.

Så kom möjligheten att åka en smula norrut och utomlands; Oslo. Dit har Ruben flyttat med sin flickvän Tone, en dandy från Lillesand i södraste Norge. Utan att tveka ringde jag min underrättelsekontakt i nordnorge; en multiafrikan som har sin bas i Kirkenäs. Vi kan kalla honom Swempa. Han blev glad över mitt initiativ och föreslog den vanliga kontaktformen; annonskorrespondens.

Väl i Oslo började dubbellivet på allvar. Vid sidan av mitt umgänge med Ruben, Tone, Katrin, Anna och Joakim skulle jag försöka infiltrera tre centrala statsapparater. Det första Swempa ville var att jag skulle fästa dolda mikrofoner på - som han uttryckte det - "ridande sheriffen". Ganska omedelbart fick jag och tog jag chansen. Medelst klassisk turisttaktik lyckades jag utan större svårigheter pinpointa en mikrofondetektor modell G111 i uniformsaxeln på den här intet ont anande smilfinken. Direkt efter detta gjorde jag en undanmanöver in på en kafétoalett där jag kunde wappa in en bekräftelse på utfört uppdrag via min trådlösa mobiltelefon. Sen kunde Swempa påbörja kartläggning och strategiarbete när det gäller politiens rörelseschema i centrala huvudstaden. "Ovärdelig information. Nice work.", som Swempa valde att uttrycka det i sitt sms-svar.


Mitt nästa mål var det kongelige slott längst upp på Karl Johan. Eller "ta dig in i dockhuset" som ordern löd. Efter att på ett högst finurligt sätt lyckats skaka av mig nästan hela sällskapet anlände jag och min vägvisare Ruben slottet kl 14.53 på lördagen. Jag bad Ruben ta kort och närmade mig högvakten med självklar auktoritet. Först ställde jag mig på ett avstånd som jag visste var för nära; helt i linje med vakten. Detta för att så att säga röra upp lite damm, lägga ut en rökridå, göra en överstegsfint, maskera mitt egentliga syfte etc, etc. När den intet ont anande tofsmesen i kuren bad mig ta ett steg framåt droppade jag en liten kapsel bakom ryggen. Denna kapsel fungerar så att den löses upp direkt vid kontakt med marken. Inuti kapseln finns en tredimensionell vätska som tränger ner i marken och autopilotar sig mot närmsta bredband under jord. Väl framme tränger den igenom plasthöljet och injicerar sig själv i fibrerna. Efter ungefär tre och en halv minuts självutspädning finns vätskan i och runt varje tråd i bredbandet och bildar en så kallad spegelresonans som skickar elektriska impulser via radionätet. För att tolka dessa signaler behövs bara en digitalradio och kännedom om vilken kanal man ska lyssna på och när. Huxflux har Swempa i Kirkenäs full insyn i hela den kungliga familjens privata datornät, bara genom att lyssna på radio, till exempel på nyheterna. Det vackra med den här metoden är ju att hela norska folket - och i viss mån den angränsande svenska befolkningen - har full tillgång till första klassens royaltyskvaller, utan att ha en aning om det.

Det tredje uppdraget var det mest sofistikerade och hade krävt en minutiös förberedelseprocess som startat en hel vecka tidigare. Då hade Ruben födelsedagskalas i föräldrahemmet i Göteborg. Jag planterade då helt obemärkt en liten minibugg på Tones vänstra fot för att kunna använda mig av när jag en vecka senare kom upp till Oslo. Målet var nämligen att komma under skinnet på den kanske viktigaste funktionen i alla samhällssystem; sykehuset. Eller "infiltrera plåsterhuset" som Swempa skrev. I bilen på väg upp till Oslo - just när vi passerade svensknorska gränsen - aktiverade jag minibuggen med hjälp av en fjärrutlösare. I Tones fot spreds då en centralboliviansk bakterieflora som efter ca 18 timmar orsakade en för mikroskopögat osynlig infektion, stor nog för att skapa obehag och oro, men liten nog för att inte vara livshotande. Planen var att jag skulle erbjuda mig att följa med Tone till sjukhuset dagen efter för att kunna fullfölja mitt uppdrag. Döm om min förvåning när jag vaknar upp på lördagsmorgonen och inser att Tone har tillbringat halva natten på akuten, och nu är hemma igen. Jag kände mig usel, avdankad och okoncentrerad. Sånt får inte hända. Lyckligtvis har jag alltid en reservplan. Jag messade Swempa och meddelade att jag var tvungen att bli lite ugly. "Roger", var hans svar. När hela sällskapet var ute på stadsvandring lyckades jag styra stegen mot en restaurang där jag har medhjälpare i köket. Med hjälp av kodade kroppsrörelser och morseinspirerade blinkningar fick jag servitrisen att förstå vems mat som skulle prepareras med ett så kallat rebouncepulver. Detta pulver gör att kroppens senaste infektion blommar upp igen, fast med dubbel styrka. Detta är ingen lätt åtgärd. Pulvret måste formas till att bli identiska med gröna salladsblad, vilket är ett tidskrävande arbete. Jag blev en smula obekväm när Tones mat dröjde lite för länge, men till slut landade den på bordet varpå Tone började äta och jag kunde andas ut. Senare samma kväll gav pulvret effekt och Tone tvingades till akuten igen. Denna gång blev hon inlagd, helt enligt min plan. Nu visste jag var jag hade henne. Dagen efter begav sig hela följet till "legevakten" som det heter i Norge, för att hälsa på Tone innan vi skulle åka hem till Göteborg. Legevakten kan med svenska mått beskrivas som en stor hälsocentral där det finns möjlighet till inläggning av patienter. Inte ett riktigt sjukhus, men så nära man kan komma med kläderna på. Ett perfekt ställe att samla information på enligt Swempa.

Sagt och gjort. Jag placerade en trensparent agentremsa på ryggen på en gunghäst och lyckades maskera en ingnuggning med foten på det här enkla sättet. Remsan fungerar så att den avkodar varje barn som rider och skickar med hjälp av röntgenstrålar informationen vidare via Ipodlänkar. Swempa kan sen ladda ner all gungande trafik till sitt armbandsur och har således full koll på hela cityregionens barn och deras sjukvanor. Sedan kan han med lätthet utforma ett sprängschema och planera in olika stadsomfattande krämpor. Allergier, skrapsår, mobbing, tandvärk, glutenintolerans. Alla dessa saker är från början Swempas uppfinningar. Och jag är stolt över att ha hjälpt till att sprida dem över Norge. Jag älskar Norge.

Nåväl, efter sjukhuset var det dags att dra hemåt, neråt. Men innan vi lämnade Oslo passade jag på att lämna en rapport till Swempa i form av ett schiffer på subkulturernas absolut starkast lysande arena: grafittiväggen.
Klart slut, över och ut.

Fårö med hjälm

Den 6:e juli åkte jag och Carro till Gotland. Tanken var att tillbringa en vecka med sol, bad, vin och sömn på Fårö - på Sudersands underbart långa strand. Vädergudarna ville helt annorlunda och gav oss inte en enda chans till avslappning på handduk i sanden. Regn, regn och moln. Efter några dygn på internetcafé, bio och sektkaraoke valde vi att hyra vespor och utforska ön på två hjul var. Detta är vad vi hittade.

Uppe på Langhammars finns ett stort område med raukar. Havets lugna vågor mot mångtusenåriga kalkstensklippor gör underverk för själen. Jag skulle vilja använda ett uttryck som slog mig när jag satt och funderade över livets goda på toppen av en rauk: "Langhammars är som balsam för själen". Det tycker jag ger en bra bild av hur det kan kännas att beträda denna karga del av världen, universum, ja rent av kosmos. Här finns tid för eftertanke och inre resor. Här finns perspektiven. Här finns inget vi och dem. Bara oss. Inget jag och du. Bara vi. Fast det funkar ju inte. Det fanns ju inget vi. Fan.

Lite söder om Langhammars, i närheten av Broskogs fann vi denna finfina plats. En gigantisk åker med de karaktäristiska rundbalarna; här i sensuellt naturligt utförande istället för med steril vit plast runtomkring. Här möts det hårda arbetet och den nödvändiga naturliga vilan. Här blandas den livsbejakande hungern med törsten efter sol och syre. Nåt måste växa för att föda nåt som måste växa. På den här bilden tänker jag i stillhet på en liten ramsa jag knåpat ihop: "en ros är en ros är en ros". Det tycker jag beskriver människans och naturens ständiga kretslopp på ett bra sätt.

På den engelska kyrkogården på södra Fårö fick jag chansen att kroppsligt beträda ett gammalt stenhus med träövervåning och halmtak. Lite skämtsamt tänkte jag på detta hus som en föregångare till det sedemera populära landshövdingehuset som hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet. Än idag när jag tänker på den jämförelsen kan jag känna ett litet sting av välbehag och småler för mig själv åt minnet. När jag berättade för Carro om min jämförelse brast hon ut i ett sprudlande, brummande skratt och i flera minuter satt vi vid husknuten och roades av det tokiga. Det är ingen överdrift att påstå att sinnena öppnas och letar nya vägar när man besöker gamla härliga platser som denna.

Vid sidan av kyrkogården skvalpar Östersjön mot Tröstens strand där det finns en sten med en inskription; en dikt av Donald Forsberg. Jag sätter mig och betraktar det eviga havet och kan med lugn inre röst berätta sagor för mig själv. När jag satt på denna sten hittade jag faktiskt på en liten fras som jag tyckte beskrev mitt känsloläge väldigt bra just då: "ingen människa en ö". Hur stort är inte havet? Hur mäktigt är inte dess yta, djup och temperament? Från botten och uppåt. Enorma mängder vatten. Ja, sannerligen vidgas vyerna när horisonten ligger öppen och klar.

I slutet av rundturen hittade vi en liten undanskymd kyrka som efter viss efterforskning visade sig vara Fårös enda kyrka och som heter just Fårö kyrka. På hela Gotland finns 92 medeltida kyrkor, och det var mer tur än skicklighet som gjorde att vi hittade just den här. Men så kan det vara ibland; slumpen och ödet samspelar i skön harmoni för att leda sökaren rätt. Nåväl, inspirerad av lyckan passade jag på att ge de närvarande en liten vägledning i sökandet efter det sanna, det enkla, det omedelbara, det vackra och innerliga. Gensvaret var direkt och ärligt och när jag stod där i predikstolen slogs jag av en virvlande tankegång som jag senare sammanfattade i dessa ord: "vem kan segla förutan vind?". Det var många som kom fram efteråt och jag upplevde ett varmt och stillsamt samförstånd hos både unga som gamla, invandrare som utflyttade hemvändare, kvinnor som män. Det var gränslös, kollektiv energi som spirade inom oss alla.

Som avslutning på min och Carros vesptur poserade jag vid altaret i Fårö kyrka för en polsk tidskrift med tydlig pornografisk inriktning. Denna bild är vinjetten på en bildsvit som vill belysa och i viss mån tolka första, andra och tredje Mosebok. Fjärde och femte Mosebok ansågs av denpolska tidskriften vara alldeles för urvattnade och förutsägbara för att delges tolkningsutrymme hos dem. Och det går väl inte att göra annat än att hålla med om det. Eller som jag sa till fotoassistenten Gorsch Micklenzdieder: "Herre gud, är Bergman död?".

Midsommar

Dagen efter sommarsolståndet var det dags att i årlig ordning fira ljusets absoluta peak. Platsen för tillställningen blev Henrik och Malins mansion i Hökbäck. Minst sexton rum, varav åtminstone ett rymmer trolltyg och rackarspöken. Ett tolvtal personer hade samlats där på sluttningen ner mot Indalsälven och vid sextiden satt vi till bords. Enligt gammal hederlig gästgiverised bjöds det på välkomstsill med dillpotatis och snaps. Dagen till ära hade Henrik införskaffat en halva Östgöta Sädes Brännvin som smakade allt mellan russin och ek via honung. Det var väl egentligen den enda fasta punkten på programmet vad jag förstod. Efter maten blandades folk med varandra i nåt som liknade låghastighetsmingel. En man vid namn Berra knäppte upp säkerhetsbältet redan vid sju och försvann in i dimman. Sen svävade han kvar där hela kvällen igenom. Absolut kvällens och nattens prestation - att förmodligen inte minnas en sekund från klockan 19 till klockan 07. Det fanns två gitarrer och en orgel på plats. Ett vad man skulle kunna kalla förberedelsearbete hade utförts tidigare på dagen, vilket resulterade i att det fanns ett allsångshäfte i lösbladsformat tillgängligt för gästerna. Häftet var fullmatat med klassiska kräkmedel som Björn Rosenströms "Pojkarna som busar", Ugglas "Trubaduren" och givetvis Carolas "Främling". Hela allsångsprojektet kändes från början till slut som en stor tung trana som försöker lyfta från vattenytan med trötta, långsamma vingslag. Till slut bestämmer den sig för att bara skita i hela saken, landa och simfotspaddla in i en vik för att käka lite vass och morsa på nån svanbrud. Kangas höll fanan högt med sin rockerentusiasm och vid orgeltangenterna lyckades Henrik stundtals åstadkomma ljud som starkt påminde om morse. Under flera timmar fanns det möjlighet att grilla i trädgården. En minimal mängd briketter med andnöd låg i botten på en gigantisk plåtlåda. Efter att Åke försökt döda sin flintatstek medelst kremering fick alla andra på absolut samma gång för sig att de också ville grilla vilket innebar en mindre charkdisk på gallret. Karré, kyckling, fläskfiléer och korv i en himmelsk röra. Alla grillar allas.

Midnatt passerades utan anmärkning och vid halvtvåtiden sipprade så äntligen aftonens höjdpunkt fram; det var dags för det traditionella nakenbadet vid sommarstugan en knapp kilometer nedströms Indalsälven. In i bilen (Kent var nykter - sa han i alla fall) och iväg. Och iväg kom vi. Och vilse körde vi. Just detta känns i efterhand som en omöjlighet. Men det hände och Berra var med, men kan inte intyga. Några hade promenerat från the mansion och var på plats sedan länge. Vi i bilen gjorde en halvtimmes version av Paris-Dakar innan vi hittade landsvägen igen. Väl framme vid stugan hade Mia redan badat och gått upp. Stjärnstatus på det. Fyra modiga pojkar dök elegant i vattnet och gjorde väl sitt bästa för att verka njuta av temperaturen. På tillbakavägen fick jag den goda idén att åka på motorhuven och dokumentera omgivningen med filmningsfunktionen i min kamera. Resultatet ska jag försöka lägga upp här så småningom. Ett rejält stycke konst. Det räcker som beskrivning.

Tillbaka i storhuset blev det några tappra försök till allsång igen, men när Henrik till slut insåg att han satt ensam vid orgeln omringad av ett slumrande gäng fågelholkar tackade även han till slut för sig. Jag gjorde en sista gentlemannaräd i trädgården och fick ihop sju sorters blommor som placerades under Mias kudde.

Innan jag somnade summerade jag; sill, nubbe, potatis, musik, vin, öl, sång, nakenbad, motorhuvsåkning, grill och blommor. Vad mer kan man begära av en midsommarafton? Skulle varit en kyss då.

Till havs!

J-drag, styrtag och den eviga frågan om huruvida man ska ha med en vagn att rulla kanoten på när det är för strömt att paddla. I lördags gav sig några tappra själar ut på Hårkans förrädiska vatten. Denna mytomspunna norrlandsälv artärsipprar sig från fjällen i väster, venväxer sig modigare ner mot Oxforsen och pulsåderpumpar ut i Indalsälven vid Lits camping. Det var just vid denna camping vi hyrde kanoter av den legendariske Ove "Little Lake Hill"; tre kanoter till sex personer. Vi lastade och förtöjde på biltaken och körde sedan upp till Mångans utlopp i Hårkan. Därifrån fick vi en behaglig glidning nedströms i sällskap med klarblå försommarhimmel och solgul sol.

Vi passerade flera bäverbyggen vilket tyder på att det finns bäver i området. En av myterna om Hårkan innehåller just inslag av bäver. Det sägs att själva älvfåran från början var en jättelik bäverrutschbana i vilken funktionshindrade bävrar kunde ta sig från fjällen ner till Lit och handla mjukare virke att tugga på. En dag försvann en liten autistisk bäverunge och hittades aldrig mer och då började bävermamman gråta och fyllde hela rutschbanan med tårar. Och så blev det Hårkan.

Det är intressant på flera sätt att paddla. Vi var tre killar och tre tjejer. Tre män och tre kvinnor. Alla tre killar satt bak i sin kanot. Styrplatsen. Ett par zickzackade sig nerför älven med en ständig fråga från fören: "Varför styr du inte?". En bra fråga. Förmodligen visste han inte riktigt hur man gjorde. Men han frågade inte heller. Så gör inte killar. Män. Killar håller ut, kör på. Mer av samma. Kvinnor också. Frågar igen. Samma fråga. Inget svar. Fråga. Inget svar. Ingen fråga. Samma fråga. Inget svar. I min kanot bytte vi efter lunch. Vi var jämställda. Vi var medvetna. Vi kände på varandra, lärde av varandra. Vi zickzackade inte. Vi åkte rakt fram. Vi njöt. Vi skrattade. Vi var glada. Vi var två människor istället för en kille och en tjej. Vi skrattade åt de andra. De som frågade utan svar. Vi var bäst. De var sämst. Vi vann. De förlorade. Sen åkte vi hem och knullade.

All in Ås

Den 7 juni var det officiell invigning av mitt nya pokerbord hemma på Tengens i Ås. Bordet är ett fyrbent hemmabygge med plats för sju personer; brun matta, vita vadderade vallar och givetvis en drickahållare på varje plats. Utöver celebert besök i form av Jimmy "sista bussen hem" Eriksson (Östersund) och Henrik "slow hand" Perälä (Lit) bestod turneringsfältet av boende på Tengens; Ann-Britt "synmaskinen" Larsson, Becke "hörnet" Larsson, Tore "skitsnack" Wärdell och jag. Bordet var placerat mitt i den lummiga trädgården under en skönt skuggande rönn.

Lägg märke till den oerhörda komplexitet denna bild rymmer: Jimmys klassiska tvåhandsfattning som signalerar kraftig höjning, Henriks lite avvaktande blick och slappa högerhand som går att tolka som både ryggmärgsskräck och full kontroll, Ann-Britts tydliga vilsenhet på väg in under vallen, Beckes signifikativa nonchalans och Tores skrockande snusflin rakt in i kameran. Poker at its best. BILD: Robert Singleton

I den första turneringen åkte Tore ut först och verkade uppriktigt lycklig över att få återgå till sina korsord. Näste man ut var Becke som verkade uppriktigt lycklig över att få sitta och titta på och dricka sin Mariestad. Vissa passar lika bra som publik. Efter en sinnessjukt dålig syn som kostade henne alla marker utom fem låg Ann-Britt riktigt risigt till, men gjorde en helomvändning och vann bland annat två monsterpotter på raken och seglade snart upp till chipleader. Jag åkte ut på fjärde plats efter en gastkramande trevägspott som slutade i en damduell mot Henrik. Jimmy fick lämna spelet på tredje plats efter att ha blivit uppäten av blindarna. Heads up och Henrik fick smaka på Åsstålet när Ann-Britt plockade upp den ena handen bättre än den andra. Till slut stod Ann-Britt som segrare och verkade uppriktigt lycklig över att få gå in i värmen. Grattis Ann-Britt till första officiella segern på detta pokerbord.
I den andra turneringen brantade vi strukturen för att Jimmy och Henrik skulle hinna med sista bussen hem. Tore upprepade ganska snart sin sistaplats. Jimmy spelade aggressivt - så aggressivt att han faktiskt hann med näst sista bussen hem. Med tre spelare kvar gick jag all in med QJ i spader efter en låg flopp och fick syn av Becke med A4 spader. Turn var blank och på rivern kom en knekt vilket gav Becke respass och mig en skattkista full med marker. Med obönhörlig ångvältsmangling förintade jag sen Henriks kvarvarande stack och vann således den andra turneringen. Uppriktigt lycklig.

Em-kval mellan himmel och helvete

Sverige gör tre mål på de första 25 minuterna. Jag sitter med en öl framför en gigantisk storbildstv och undrar vad fan som händer. Sverige spelar agressivt, lekfullt, självklart och med ett enormt självförtroende. Elmander tunnlar målvakten på en gratischans och salsaklackar senare in ett mål till. Hansson sätter en frispark från 34 meter; något som bara brassar eller en och annan tysk brukar göra. Jag har just ätit grillat; kyckling, fläskfilé och lax. Till det en risotto och gräslöksyoghurt. Till efterrätt en rabarberröra med kardemummasås och vaniljglass. Rabarber från trädgården; de ska ätas på försommaren innan de blir för beska. Jag är mätt, salongsberusad och full av oväntad imponation över EM-kvalmatchens start och utveckling. Barnen leker ute i trädgården i en liknande högsommarkvällsvärme och roas av skriken och ropen från aporna i tv-rummet. Kvinnorna är i köket och diskar undan. Inte intresserade av fotboll. Säger de. Hela sammanhanget är som hämtat ur en broschyr från Jehovas Vittnen. Det enda som fattas är ett lejon som ligger vid mina fötter och gosar med en antilop. Allt är bra. Det är flow. Då kommer ettan för Danmark. Vi skruvar oss lite besvärat i soffan och jag lyckas gurgla ur mig ett "det är bra för matchen". Jag känner hur axlarna åker upp nån centimeter mot huvudet och greppet runt burken hårdnar en smula. Sen kommer tvåan. Det sveper en obehaglig rysning genom rummet; ungefär som när det svarta molnet i Lost visar sig. Nu klarar vi inte riktigt att sitta still. Nån reser sig upp och låter oron uttryckas i ett jämmer och ett "vad fan". Blicken flackar och axlarna skjuts upp en centimeter till. Burken får vad den tål. Är det verkligen så att vi ska kunna tappa en tremålsledning mot Danmark? Nu börjar det kännas mer som ett träningsläger i de Afghanska bergen. En del frustration, en del besvikelse, två delar grus i dojan. Matchen fortsätter. När trean kommer blir det helt tyst. Atombomben är släppt. Solen skyms av sotet. Barnens lek upphör. Själva syftet med att fortsätta andas ifrågasätts. Axlarna är ovanför hjässan. Burken är halvvägs till återvinningsstadiet. Vi gråter en ljudlös gråt. Då händer det; en allsmäktig hand griper in och tar över danske Poulsens kropp och ger svenske Rosenberg ett knytnävsslag i magen. I straffområdet. När bollen är nån helt annanstans. Och den allsmäktige arrangerar det så finurligt att den assisterande domaren får första parkett till dramat. Domaren blir uppmärksammad på situationen och överlägger med sin kollega på linjen. Efter några ord springer han pianissimo in och visar rött kort till Poulsen och pekar på straffpunkten. I en Hollywoodproduktion hade Ljungberg satt straffen, sänkt Danmark och skickat Sverige uppåt i tabellen. I en Hollywoodproduktion hade hela detta heterosexuella landslag träffat sina heterosexuella fruar och barn efter matchen och haft heterosexuellt sex på natten och kallats hjältar med krigsrubriker i morgonpressen. I en Hollywoodproduktion hade eftertexterna rullat för länge sen. Men allsmäktige hade en annan plan i gång. Allsmäktige vill ha franskt drama blandat med tjeckisk komedi. Han låter en plufsig svenskboende dansk trippa in obehindrat och ge sig på domaren. Efter ett taffligt nackslag blir plufsen hänvisad upp på läktaren igen - av Graavgard i det danska laget. Säkerhetsvakterna verkar ha gått hem för dagen. Domaren överlägger återigen med sina kollegor och beslutar att avbryta matchen för att kunna snacka mer ostört under läktarna. Alla lämnar planen. Alla utom ännu en dansk supporter som lyckas ta sig in på gräsmattan och får tag på en boll. Han skrittar fram över mittplan och tar sikte på svenskarnas mål. Vid det här laget har fem säkerhetsvakter sprungit ut för att möta attacken. Men istället för att ge sig på själva supportern verkar de mest oroliga för att han ska göra mål. Så de ställer upp i en fyra man stark backlinje med målvakt. Skrittaren fintar vänster men går åt höger och får öppet mål. Han smeker in bollen och blir varsamt omhändertagen av backlinjen. Publikens jubel. Efter några minuter kommer beskedet upp på arenans storbild: Matchen avbryts och Sverige tilldöms seger; vinner med 3-0. Axlarna sjunker ner en smula, men mest av besvikelse. Greppet runt burken mjuknar. Festen är liksom över. Grannen ringde polisen som ringde hyresvärden som bröt strömmen. Ingen musik, inget stroboskop. Levande ljus i all ära, men här törstar vi efter många tusen watt. Vi försöker oss på ett litet leende där i soffan men det stelnar till en tandborstningsgrimas när vi inser att det var så här matchen slutade. Vi fyller på våra glas och går ut och spelar kubb i den bländvita sommarnatten. Även kvinnorna. På onsdag är det självaste nationaldagen och då spelar Sverige mot Island. Undrar vad allsmäktige har för manus i backfickan då.

Vad gör dig kåt?

En rödkindad, enkel fråga. Berätta för dig själv vad du verkligen tänder på. Inte bara vad du förväntas tända på - bröst (inkl. vårta), rumpa, ben, hud, läppar, ögon, kuk, fitta, händer, mage, rygg, fötter, nacken, stövlar, lik, långt kort hår, intelligens, skratt, ärlighet, brunett, piska, pang på, klovar, svett, rep, kedjor, tungor, fingrar, anus, handflata mot panna, stryp, dildo, utomhus, bakifrån, upp och ner, sidledes, offentligt, lögner, manipulation, underkastelse, våld, blod, vätskor, bajs, kiss, spyor, solande småflickor, grannens katt, trekant, grupp, homo, långsamt, bi, dans, slicksug, smygtitta, cyber, telefon, nålar, korsett, rakat, missionären, 69, köksbord, gungmatta, bastu, föräldrasängen, asiatiskt, fett, blond, tvättstugetrosor, film, negerbarn, flaskhalsar, rakblad, massage, samtal, musik och en regnvåt veranda.

Här är nåt som jag går igång på: AK mot QQ.