Midsommar

Dagen efter sommarsolståndet var det dags att i årlig ordning fira ljusets absoluta peak. Platsen för tillställningen blev Henrik och Malins mansion i Hökbäck. Minst sexton rum, varav åtminstone ett rymmer trolltyg och rackarspöken. Ett tolvtal personer hade samlats där på sluttningen ner mot Indalsälven och vid sextiden satt vi till bords. Enligt gammal hederlig gästgiverised bjöds det på välkomstsill med dillpotatis och snaps. Dagen till ära hade Henrik införskaffat en halva Östgöta Sädes Brännvin som smakade allt mellan russin och ek via honung. Det var väl egentligen den enda fasta punkten på programmet vad jag förstod. Efter maten blandades folk med varandra i nåt som liknade låghastighetsmingel. En man vid namn Berra knäppte upp säkerhetsbältet redan vid sju och försvann in i dimman. Sen svävade han kvar där hela kvällen igenom. Absolut kvällens och nattens prestation - att förmodligen inte minnas en sekund från klockan 19 till klockan 07. Det fanns två gitarrer och en orgel på plats. Ett vad man skulle kunna kalla förberedelsearbete hade utförts tidigare på dagen, vilket resulterade i att det fanns ett allsångshäfte i lösbladsformat tillgängligt för gästerna. Häftet var fullmatat med klassiska kräkmedel som Björn Rosenströms "Pojkarna som busar", Ugglas "Trubaduren" och givetvis Carolas "Främling". Hela allsångsprojektet kändes från början till slut som en stor tung trana som försöker lyfta från vattenytan med trötta, långsamma vingslag. Till slut bestämmer den sig för att bara skita i hela saken, landa och simfotspaddla in i en vik för att käka lite vass och morsa på nån svanbrud. Kangas höll fanan högt med sin rockerentusiasm och vid orgeltangenterna lyckades Henrik stundtals åstadkomma ljud som starkt påminde om morse. Under flera timmar fanns det möjlighet att grilla i trädgården. En minimal mängd briketter med andnöd låg i botten på en gigantisk plåtlåda. Efter att Åke försökt döda sin flintatstek medelst kremering fick alla andra på absolut samma gång för sig att de också ville grilla vilket innebar en mindre charkdisk på gallret. Karré, kyckling, fläskfiléer och korv i en himmelsk röra. Alla grillar allas.

Midnatt passerades utan anmärkning och vid halvtvåtiden sipprade så äntligen aftonens höjdpunkt fram; det var dags för det traditionella nakenbadet vid sommarstugan en knapp kilometer nedströms Indalsälven. In i bilen (Kent var nykter - sa han i alla fall) och iväg. Och iväg kom vi. Och vilse körde vi. Just detta känns i efterhand som en omöjlighet. Men det hände och Berra var med, men kan inte intyga. Några hade promenerat från the mansion och var på plats sedan länge. Vi i bilen gjorde en halvtimmes version av Paris-Dakar innan vi hittade landsvägen igen. Väl framme vid stugan hade Mia redan badat och gått upp. Stjärnstatus på det. Fyra modiga pojkar dök elegant i vattnet och gjorde väl sitt bästa för att verka njuta av temperaturen. På tillbakavägen fick jag den goda idén att åka på motorhuven och dokumentera omgivningen med filmningsfunktionen i min kamera. Resultatet ska jag försöka lägga upp här så småningom. Ett rejält stycke konst. Det räcker som beskrivning.

Tillbaka i storhuset blev det några tappra försök till allsång igen, men när Henrik till slut insåg att han satt ensam vid orgeln omringad av ett slumrande gäng fågelholkar tackade även han till slut för sig. Jag gjorde en sista gentlemannaräd i trädgården och fick ihop sju sorters blommor som placerades under Mias kudde.

Innan jag somnade summerade jag; sill, nubbe, potatis, musik, vin, öl, sång, nakenbad, motorhuvsåkning, grill och blommor. Vad mer kan man begära av en midsommarafton? Skulle varit en kyss då.

Till havs!

J-drag, styrtag och den eviga frågan om huruvida man ska ha med en vagn att rulla kanoten på när det är för strömt att paddla. I lördags gav sig några tappra själar ut på Hårkans förrädiska vatten. Denna mytomspunna norrlandsälv artärsipprar sig från fjällen i väster, venväxer sig modigare ner mot Oxforsen och pulsåderpumpar ut i Indalsälven vid Lits camping. Det var just vid denna camping vi hyrde kanoter av den legendariske Ove "Little Lake Hill"; tre kanoter till sex personer. Vi lastade och förtöjde på biltaken och körde sedan upp till Mångans utlopp i Hårkan. Därifrån fick vi en behaglig glidning nedströms i sällskap med klarblå försommarhimmel och solgul sol.

Vi passerade flera bäverbyggen vilket tyder på att det finns bäver i området. En av myterna om Hårkan innehåller just inslag av bäver. Det sägs att själva älvfåran från början var en jättelik bäverrutschbana i vilken funktionshindrade bävrar kunde ta sig från fjällen ner till Lit och handla mjukare virke att tugga på. En dag försvann en liten autistisk bäverunge och hittades aldrig mer och då började bävermamman gråta och fyllde hela rutschbanan med tårar. Och så blev det Hårkan.

Det är intressant på flera sätt att paddla. Vi var tre killar och tre tjejer. Tre män och tre kvinnor. Alla tre killar satt bak i sin kanot. Styrplatsen. Ett par zickzackade sig nerför älven med en ständig fråga från fören: "Varför styr du inte?". En bra fråga. Förmodligen visste han inte riktigt hur man gjorde. Men han frågade inte heller. Så gör inte killar. Män. Killar håller ut, kör på. Mer av samma. Kvinnor också. Frågar igen. Samma fråga. Inget svar. Fråga. Inget svar. Ingen fråga. Samma fråga. Inget svar. I min kanot bytte vi efter lunch. Vi var jämställda. Vi var medvetna. Vi kände på varandra, lärde av varandra. Vi zickzackade inte. Vi åkte rakt fram. Vi njöt. Vi skrattade. Vi var glada. Vi var två människor istället för en kille och en tjej. Vi skrattade åt de andra. De som frågade utan svar. Vi var bäst. De var sämst. Vi vann. De förlorade. Sen åkte vi hem och knullade.

All in Ås

Den 7 juni var det officiell invigning av mitt nya pokerbord hemma på Tengens i Ås. Bordet är ett fyrbent hemmabygge med plats för sju personer; brun matta, vita vadderade vallar och givetvis en drickahållare på varje plats. Utöver celebert besök i form av Jimmy "sista bussen hem" Eriksson (Östersund) och Henrik "slow hand" Perälä (Lit) bestod turneringsfältet av boende på Tengens; Ann-Britt "synmaskinen" Larsson, Becke "hörnet" Larsson, Tore "skitsnack" Wärdell och jag. Bordet var placerat mitt i den lummiga trädgården under en skönt skuggande rönn.

Lägg märke till den oerhörda komplexitet denna bild rymmer: Jimmys klassiska tvåhandsfattning som signalerar kraftig höjning, Henriks lite avvaktande blick och slappa högerhand som går att tolka som både ryggmärgsskräck och full kontroll, Ann-Britts tydliga vilsenhet på väg in under vallen, Beckes signifikativa nonchalans och Tores skrockande snusflin rakt in i kameran. Poker at its best. BILD: Robert Singleton

I den första turneringen åkte Tore ut först och verkade uppriktigt lycklig över att få återgå till sina korsord. Näste man ut var Becke som verkade uppriktigt lycklig över att få sitta och titta på och dricka sin Mariestad. Vissa passar lika bra som publik. Efter en sinnessjukt dålig syn som kostade henne alla marker utom fem låg Ann-Britt riktigt risigt till, men gjorde en helomvändning och vann bland annat två monsterpotter på raken och seglade snart upp till chipleader. Jag åkte ut på fjärde plats efter en gastkramande trevägspott som slutade i en damduell mot Henrik. Jimmy fick lämna spelet på tredje plats efter att ha blivit uppäten av blindarna. Heads up och Henrik fick smaka på Åsstålet när Ann-Britt plockade upp den ena handen bättre än den andra. Till slut stod Ann-Britt som segrare och verkade uppriktigt lycklig över att få gå in i värmen. Grattis Ann-Britt till första officiella segern på detta pokerbord.
I den andra turneringen brantade vi strukturen för att Jimmy och Henrik skulle hinna med sista bussen hem. Tore upprepade ganska snart sin sistaplats. Jimmy spelade aggressivt - så aggressivt att han faktiskt hann med näst sista bussen hem. Med tre spelare kvar gick jag all in med QJ i spader efter en låg flopp och fick syn av Becke med A4 spader. Turn var blank och på rivern kom en knekt vilket gav Becke respass och mig en skattkista full med marker. Med obönhörlig ångvältsmangling förintade jag sen Henriks kvarvarande stack och vann således den andra turneringen. Uppriktigt lycklig.

Em-kval mellan himmel och helvete

Sverige gör tre mål på de första 25 minuterna. Jag sitter med en öl framför en gigantisk storbildstv och undrar vad fan som händer. Sverige spelar agressivt, lekfullt, självklart och med ett enormt självförtroende. Elmander tunnlar målvakten på en gratischans och salsaklackar senare in ett mål till. Hansson sätter en frispark från 34 meter; något som bara brassar eller en och annan tysk brukar göra. Jag har just ätit grillat; kyckling, fläskfilé och lax. Till det en risotto och gräslöksyoghurt. Till efterrätt en rabarberröra med kardemummasås och vaniljglass. Rabarber från trädgården; de ska ätas på försommaren innan de blir för beska. Jag är mätt, salongsberusad och full av oväntad imponation över EM-kvalmatchens start och utveckling. Barnen leker ute i trädgården i en liknande högsommarkvällsvärme och roas av skriken och ropen från aporna i tv-rummet. Kvinnorna är i köket och diskar undan. Inte intresserade av fotboll. Säger de. Hela sammanhanget är som hämtat ur en broschyr från Jehovas Vittnen. Det enda som fattas är ett lejon som ligger vid mina fötter och gosar med en antilop. Allt är bra. Det är flow. Då kommer ettan för Danmark. Vi skruvar oss lite besvärat i soffan och jag lyckas gurgla ur mig ett "det är bra för matchen". Jag känner hur axlarna åker upp nån centimeter mot huvudet och greppet runt burken hårdnar en smula. Sen kommer tvåan. Det sveper en obehaglig rysning genom rummet; ungefär som när det svarta molnet i Lost visar sig. Nu klarar vi inte riktigt att sitta still. Nån reser sig upp och låter oron uttryckas i ett jämmer och ett "vad fan". Blicken flackar och axlarna skjuts upp en centimeter till. Burken får vad den tål. Är det verkligen så att vi ska kunna tappa en tremålsledning mot Danmark? Nu börjar det kännas mer som ett träningsläger i de Afghanska bergen. En del frustration, en del besvikelse, två delar grus i dojan. Matchen fortsätter. När trean kommer blir det helt tyst. Atombomben är släppt. Solen skyms av sotet. Barnens lek upphör. Själva syftet med att fortsätta andas ifrågasätts. Axlarna är ovanför hjässan. Burken är halvvägs till återvinningsstadiet. Vi gråter en ljudlös gråt. Då händer det; en allsmäktig hand griper in och tar över danske Poulsens kropp och ger svenske Rosenberg ett knytnävsslag i magen. I straffområdet. När bollen är nån helt annanstans. Och den allsmäktige arrangerar det så finurligt att den assisterande domaren får första parkett till dramat. Domaren blir uppmärksammad på situationen och överlägger med sin kollega på linjen. Efter några ord springer han pianissimo in och visar rött kort till Poulsen och pekar på straffpunkten. I en Hollywoodproduktion hade Ljungberg satt straffen, sänkt Danmark och skickat Sverige uppåt i tabellen. I en Hollywoodproduktion hade hela detta heterosexuella landslag träffat sina heterosexuella fruar och barn efter matchen och haft heterosexuellt sex på natten och kallats hjältar med krigsrubriker i morgonpressen. I en Hollywoodproduktion hade eftertexterna rullat för länge sen. Men allsmäktige hade en annan plan i gång. Allsmäktige vill ha franskt drama blandat med tjeckisk komedi. Han låter en plufsig svenskboende dansk trippa in obehindrat och ge sig på domaren. Efter ett taffligt nackslag blir plufsen hänvisad upp på läktaren igen - av Graavgard i det danska laget. Säkerhetsvakterna verkar ha gått hem för dagen. Domaren överlägger återigen med sina kollegor och beslutar att avbryta matchen för att kunna snacka mer ostört under läktarna. Alla lämnar planen. Alla utom ännu en dansk supporter som lyckas ta sig in på gräsmattan och får tag på en boll. Han skrittar fram över mittplan och tar sikte på svenskarnas mål. Vid det här laget har fem säkerhetsvakter sprungit ut för att möta attacken. Men istället för att ge sig på själva supportern verkar de mest oroliga för att han ska göra mål. Så de ställer upp i en fyra man stark backlinje med målvakt. Skrittaren fintar vänster men går åt höger och får öppet mål. Han smeker in bollen och blir varsamt omhändertagen av backlinjen. Publikens jubel. Efter några minuter kommer beskedet upp på arenans storbild: Matchen avbryts och Sverige tilldöms seger; vinner med 3-0. Axlarna sjunker ner en smula, men mest av besvikelse. Greppet runt burken mjuknar. Festen är liksom över. Grannen ringde polisen som ringde hyresvärden som bröt strömmen. Ingen musik, inget stroboskop. Levande ljus i all ära, men här törstar vi efter många tusen watt. Vi försöker oss på ett litet leende där i soffan men det stelnar till en tandborstningsgrimas när vi inser att det var så här matchen slutade. Vi fyller på våra glas och går ut och spelar kubb i den bländvita sommarnatten. Även kvinnorna. På onsdag är det självaste nationaldagen och då spelar Sverige mot Island. Undrar vad allsmäktige har för manus i backfickan då.