Oslo i smyg

Vid slutet av min veckolånga vistelse i Göteborg började jag känna strupen torras. Jag kände tanken domna och argumenten hårdna. Jag kom på mig själv sitta på Stars n´bars och vidhålla att en fördom kan definieras som att jag vet att 3:ans spårvagn kommer in till Järntorget vid ett visst klockslag. Jag blev löjlig. Jag tog steget in i sandlådan. Jag blev rabiat. Jag blev obstinat. Jag ville bort. Det var härligt, härligt.

Så kom möjligheten att åka en smula norrut och utomlands; Oslo. Dit har Ruben flyttat med sin flickvän Tone, en dandy från Lillesand i södraste Norge. Utan att tveka ringde jag min underrättelsekontakt i nordnorge; en multiafrikan som har sin bas i Kirkenäs. Vi kan kalla honom Swempa. Han blev glad över mitt initiativ och föreslog den vanliga kontaktformen; annonskorrespondens.

Väl i Oslo började dubbellivet på allvar. Vid sidan av mitt umgänge med Ruben, Tone, Katrin, Anna och Joakim skulle jag försöka infiltrera tre centrala statsapparater. Det första Swempa ville var att jag skulle fästa dolda mikrofoner på - som han uttryckte det - "ridande sheriffen". Ganska omedelbart fick jag och tog jag chansen. Medelst klassisk turisttaktik lyckades jag utan större svårigheter pinpointa en mikrofondetektor modell G111 i uniformsaxeln på den här intet ont anande smilfinken. Direkt efter detta gjorde jag en undanmanöver in på en kafétoalett där jag kunde wappa in en bekräftelse på utfört uppdrag via min trådlösa mobiltelefon. Sen kunde Swempa påbörja kartläggning och strategiarbete när det gäller politiens rörelseschema i centrala huvudstaden. "Ovärdelig information. Nice work.", som Swempa valde att uttrycka det i sitt sms-svar.


Mitt nästa mål var det kongelige slott längst upp på Karl Johan. Eller "ta dig in i dockhuset" som ordern löd. Efter att på ett högst finurligt sätt lyckats skaka av mig nästan hela sällskapet anlände jag och min vägvisare Ruben slottet kl 14.53 på lördagen. Jag bad Ruben ta kort och närmade mig högvakten med självklar auktoritet. Först ställde jag mig på ett avstånd som jag visste var för nära; helt i linje med vakten. Detta för att så att säga röra upp lite damm, lägga ut en rökridå, göra en överstegsfint, maskera mitt egentliga syfte etc, etc. När den intet ont anande tofsmesen i kuren bad mig ta ett steg framåt droppade jag en liten kapsel bakom ryggen. Denna kapsel fungerar så att den löses upp direkt vid kontakt med marken. Inuti kapseln finns en tredimensionell vätska som tränger ner i marken och autopilotar sig mot närmsta bredband under jord. Väl framme tränger den igenom plasthöljet och injicerar sig själv i fibrerna. Efter ungefär tre och en halv minuts självutspädning finns vätskan i och runt varje tråd i bredbandet och bildar en så kallad spegelresonans som skickar elektriska impulser via radionätet. För att tolka dessa signaler behövs bara en digitalradio och kännedom om vilken kanal man ska lyssna på och när. Huxflux har Swempa i Kirkenäs full insyn i hela den kungliga familjens privata datornät, bara genom att lyssna på radio, till exempel på nyheterna. Det vackra med den här metoden är ju att hela norska folket - och i viss mån den angränsande svenska befolkningen - har full tillgång till första klassens royaltyskvaller, utan att ha en aning om det.

Det tredje uppdraget var det mest sofistikerade och hade krävt en minutiös förberedelseprocess som startat en hel vecka tidigare. Då hade Ruben födelsedagskalas i föräldrahemmet i Göteborg. Jag planterade då helt obemärkt en liten minibugg på Tones vänstra fot för att kunna använda mig av när jag en vecka senare kom upp till Oslo. Målet var nämligen att komma under skinnet på den kanske viktigaste funktionen i alla samhällssystem; sykehuset. Eller "infiltrera plåsterhuset" som Swempa skrev. I bilen på väg upp till Oslo - just när vi passerade svensknorska gränsen - aktiverade jag minibuggen med hjälp av en fjärrutlösare. I Tones fot spreds då en centralboliviansk bakterieflora som efter ca 18 timmar orsakade en för mikroskopögat osynlig infektion, stor nog för att skapa obehag och oro, men liten nog för att inte vara livshotande. Planen var att jag skulle erbjuda mig att följa med Tone till sjukhuset dagen efter för att kunna fullfölja mitt uppdrag. Döm om min förvåning när jag vaknar upp på lördagsmorgonen och inser att Tone har tillbringat halva natten på akuten, och nu är hemma igen. Jag kände mig usel, avdankad och okoncentrerad. Sånt får inte hända. Lyckligtvis har jag alltid en reservplan. Jag messade Swempa och meddelade att jag var tvungen att bli lite ugly. "Roger", var hans svar. När hela sällskapet var ute på stadsvandring lyckades jag styra stegen mot en restaurang där jag har medhjälpare i köket. Med hjälp av kodade kroppsrörelser och morseinspirerade blinkningar fick jag servitrisen att förstå vems mat som skulle prepareras med ett så kallat rebouncepulver. Detta pulver gör att kroppens senaste infektion blommar upp igen, fast med dubbel styrka. Detta är ingen lätt åtgärd. Pulvret måste formas till att bli identiska med gröna salladsblad, vilket är ett tidskrävande arbete. Jag blev en smula obekväm när Tones mat dröjde lite för länge, men till slut landade den på bordet varpå Tone började äta och jag kunde andas ut. Senare samma kväll gav pulvret effekt och Tone tvingades till akuten igen. Denna gång blev hon inlagd, helt enligt min plan. Nu visste jag var jag hade henne. Dagen efter begav sig hela följet till "legevakten" som det heter i Norge, för att hälsa på Tone innan vi skulle åka hem till Göteborg. Legevakten kan med svenska mått beskrivas som en stor hälsocentral där det finns möjlighet till inläggning av patienter. Inte ett riktigt sjukhus, men så nära man kan komma med kläderna på. Ett perfekt ställe att samla information på enligt Swempa.

Sagt och gjort. Jag placerade en trensparent agentremsa på ryggen på en gunghäst och lyckades maskera en ingnuggning med foten på det här enkla sättet. Remsan fungerar så att den avkodar varje barn som rider och skickar med hjälp av röntgenstrålar informationen vidare via Ipodlänkar. Swempa kan sen ladda ner all gungande trafik till sitt armbandsur och har således full koll på hela cityregionens barn och deras sjukvanor. Sedan kan han med lätthet utforma ett sprängschema och planera in olika stadsomfattande krämpor. Allergier, skrapsår, mobbing, tandvärk, glutenintolerans. Alla dessa saker är från början Swempas uppfinningar. Och jag är stolt över att ha hjälpt till att sprida dem över Norge. Jag älskar Norge.

Nåväl, efter sjukhuset var det dags att dra hemåt, neråt. Men innan vi lämnade Oslo passade jag på att lämna en rapport till Swempa i form av ett schiffer på subkulturernas absolut starkast lysande arena: grafittiväggen.
Klart slut, över och ut.

Fårö med hjälm

Den 6:e juli åkte jag och Carro till Gotland. Tanken var att tillbringa en vecka med sol, bad, vin och sömn på Fårö - på Sudersands underbart långa strand. Vädergudarna ville helt annorlunda och gav oss inte en enda chans till avslappning på handduk i sanden. Regn, regn och moln. Efter några dygn på internetcafé, bio och sektkaraoke valde vi att hyra vespor och utforska ön på två hjul var. Detta är vad vi hittade.

Uppe på Langhammars finns ett stort område med raukar. Havets lugna vågor mot mångtusenåriga kalkstensklippor gör underverk för själen. Jag skulle vilja använda ett uttryck som slog mig när jag satt och funderade över livets goda på toppen av en rauk: "Langhammars är som balsam för själen". Det tycker jag ger en bra bild av hur det kan kännas att beträda denna karga del av världen, universum, ja rent av kosmos. Här finns tid för eftertanke och inre resor. Här finns perspektiven. Här finns inget vi och dem. Bara oss. Inget jag och du. Bara vi. Fast det funkar ju inte. Det fanns ju inget vi. Fan.

Lite söder om Langhammars, i närheten av Broskogs fann vi denna finfina plats. En gigantisk åker med de karaktäristiska rundbalarna; här i sensuellt naturligt utförande istället för med steril vit plast runtomkring. Här möts det hårda arbetet och den nödvändiga naturliga vilan. Här blandas den livsbejakande hungern med törsten efter sol och syre. Nåt måste växa för att föda nåt som måste växa. På den här bilden tänker jag i stillhet på en liten ramsa jag knåpat ihop: "en ros är en ros är en ros". Det tycker jag beskriver människans och naturens ständiga kretslopp på ett bra sätt.

På den engelska kyrkogården på södra Fårö fick jag chansen att kroppsligt beträda ett gammalt stenhus med träövervåning och halmtak. Lite skämtsamt tänkte jag på detta hus som en föregångare till det sedemera populära landshövdingehuset som hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet. Än idag när jag tänker på den jämförelsen kan jag känna ett litet sting av välbehag och småler för mig själv åt minnet. När jag berättade för Carro om min jämförelse brast hon ut i ett sprudlande, brummande skratt och i flera minuter satt vi vid husknuten och roades av det tokiga. Det är ingen överdrift att påstå att sinnena öppnas och letar nya vägar när man besöker gamla härliga platser som denna.

Vid sidan av kyrkogården skvalpar Östersjön mot Tröstens strand där det finns en sten med en inskription; en dikt av Donald Forsberg. Jag sätter mig och betraktar det eviga havet och kan med lugn inre röst berätta sagor för mig själv. När jag satt på denna sten hittade jag faktiskt på en liten fras som jag tyckte beskrev mitt känsloläge väldigt bra just då: "ingen människa en ö". Hur stort är inte havet? Hur mäktigt är inte dess yta, djup och temperament? Från botten och uppåt. Enorma mängder vatten. Ja, sannerligen vidgas vyerna när horisonten ligger öppen och klar.

I slutet av rundturen hittade vi en liten undanskymd kyrka som efter viss efterforskning visade sig vara Fårös enda kyrka och som heter just Fårö kyrka. På hela Gotland finns 92 medeltida kyrkor, och det var mer tur än skicklighet som gjorde att vi hittade just den här. Men så kan det vara ibland; slumpen och ödet samspelar i skön harmoni för att leda sökaren rätt. Nåväl, inspirerad av lyckan passade jag på att ge de närvarande en liten vägledning i sökandet efter det sanna, det enkla, det omedelbara, det vackra och innerliga. Gensvaret var direkt och ärligt och när jag stod där i predikstolen slogs jag av en virvlande tankegång som jag senare sammanfattade i dessa ord: "vem kan segla förutan vind?". Det var många som kom fram efteråt och jag upplevde ett varmt och stillsamt samförstånd hos både unga som gamla, invandrare som utflyttade hemvändare, kvinnor som män. Det var gränslös, kollektiv energi som spirade inom oss alla.

Som avslutning på min och Carros vesptur poserade jag vid altaret i Fårö kyrka för en polsk tidskrift med tydlig pornografisk inriktning. Denna bild är vinjetten på en bildsvit som vill belysa och i viss mån tolka första, andra och tredje Mosebok. Fjärde och femte Mosebok ansågs av denpolska tidskriften vara alldeles för urvattnade och förutsägbara för att delges tolkningsutrymme hos dem. Och det går väl inte att göra annat än att hålla med om det. Eller som jag sa till fotoassistenten Gorsch Micklenzdieder: "Herre gud, är Bergman död?".